Galleri

Bengt-Erik Bengtsson är förmodligen en av de mer välkända konstnärerna i Trosa efter att under en lång följd av år ha medverkat på Konsttriangeln och Konstens vecka men också haft flera separatutställningar.

Bengt-Erik Bengtsson arbetade som så många andra konstnärer i Trosa under lång tid med konst vid sidan av sitt yrkesliv innan pensionen gjorde det möjligt att lägga mer tid på konsten. Han är bördig från Sundsvall, studerade i Umeå, fick jobb på Studsvik och bodde en kort tid i Nyköping innan han flyttade till Trosa i mitten av 1970-talet. I Umeå studerade han biologi och kemi och disputerade i ekologisk zoologi med inriktning mot miljögiftseffekter. Arbetet i Studsvik innebar att bygga upp ett Östersjölaboratorium med fokus på studier av föroreningars påverkan på miljön. Det drevs av Naturvårdsverket fram till 1992, då det blev en del av Stockholms universitet. Där blev han med tiden också professor i akvatisk ekotoxologi, ett forskningsfält som fokuserar på hur vattenlevande organismer, från bakterier till fisk, påverkas av föroreningar i miljön.

Men samtidigt har den konstnärliga verksamheten hela tiden funnits där, dels som svar på ett behov av att uttrycka sig på ett annat ”språk”, dels som en sorts ventil i arbetet med tunga miljöfrågor.

Bengt-Erik Bengtsson ställde ut på biblioteket i Trosa redan 1986 och hade då målat sedan slutet av 1970-talet. Att han började måla föll sig naturligt. Redan som barn tecknade han mycket. Han var ofta ensam och han ritade gärna när han var för sig själv. Han blev fångad av naturen och inspirerad av skolplanschernas detaljrikedom. En annan källa till inspiration var Dorés familjebibel, som fanns hemma hos morföräldrarna. Särskilt fångades han av Dorés sätt att illustrera en händelse. Andra inspiratörer har varit konstnärer som Hundertwasser, Karl Axel Pehrson, Björn von Rosen och Bruno Liljefors. Under studietiden var tecknandet en integrerad del av studiearbetet. Viktigt för hans konstnärliga utveckling var också att han blev ombedd av Stensunds folkhögskola att göra en affisch när man byggde en alternativ vattenanläggning med biologisk nedbrytning. Det ledde till fler affischbeställningar.

Bengt-Erik Bengtsson är autodidakt och har inte gått någon formell konstnärlig utbildning. De kurser han har gått begränsar sig till en kväll i veckan under två terminer på Kretsen i Södertälje. Som konstnär prövar han hela tiden olika tekniker, material och former. ”Som biolog är jag allätare och fascineras av olika material och former”, säger han. Han har tvingats arbeta med tekniker som inte har krävt så stort utrymme, såsom akvarell och gouache. Han har även arbetat i akryl. ”Det var min svärfar som introducerade mig i akrylen. Det är brett och väderbeständigt.” Det har blivit många skulpturer i trä. ”Jag är mycket ute i naturen och hittar former där och om jag hittar någon form släpper jag ut den”. Naturen ger utöver former upplevelser som han synliggör i bilder. ”Men vilka upplevelser som blir bilder är väldigt öppet. Det kommer från ingenstans.” När han börjar arbeta med ett konstverk vet han inte heller riktigt vad det kommer att bli. I de flesta verken finns en humoristisk knorr. ”Det kan verka lite allvarligt med olja på duk, lite fint med konst, och jag svär gärna lite i kyrkan.”

Svärfadern betydde mycket för Bengt-Erik Bengtssons konstnärliga utveckling. Han hade både kunskap och intresse för konst och var ett stort stöd. Han drev också på när Bengt-Erik Bengtsson började ställa ut. Främst har han ställt ut lokalt. Mest i Trosa där han bor. Konsttriangeln, Konstens vecka, Fina Fisken och Pensionärernas hus. Naturum på Stendörren, Nynäs slott, Café Lukas i Hölö. På Naturvårdsverket. Han ställde ut i Bangkok när han under en period undervisade på ett universitet där i miljöpåverkan. Han har ställt ut i Viborg inom ramen för ett vänortsutbyte.

Han gläds åt att han genom åren har fått mycket utrymme i media, något han tror delvis beror på att det har varit lite spännande med en miljöinriktad professor som också är konstnär. ”Men nu är det ingen nyhet längre”, säger han.

Peter Almerud

Tråden är central i Camilia Carlunds konst, främst i vävnader men också i bilder i andra tekniker. ”Tråden visar vägen” var också titeln på en utställning som hon visade på Härke konstcentrum på Frösön våren 2024.

Camilia Carlund bor sedan några år i Trosa. Närheten till havet gjorde att hon genast kände sig hemma här. Till det kan ha bidragit att hon har sina rötter i en fiskarsläkt på Styrsö i Göteborgs skärgård. Från Styrsö flyttade hon ganska tidigt till Göteborg och därefter blev det många år i Stockholm.

Hur har då hennes konstnärliga resa sett ut? I bakgrunden finns en mamma som arbetade med textil i Borås. Redan som barn var hon intresserad av estetiska uttryck: musik, foto, film. I 20-årsåldern gick hon en kurs i Stockholms skärgård som gav henne en stark impuls att uttrycka det som hände i hennes eget liv i form av konst.
- Jag hittade det som var mitt och det gav mig en drift att träna upp mitt seende, och att träna upp mitt seende är något som fortfarande driver mig.
Därefter har det blivit en lång rad konstnärliga utbildningar och många års konstnärligt utövande. Hon sökte sig till Birkagårdens Konstlinje 1985 och fortsatte via bland annat Grundskolan för konstnärlig utbildning på Södra Latin och Gerlesborgsskolan till Konstfacks utbildning Textil konst och formgivning där hon tog examen 1999. Sedan har hon genom åren fortbildat sig i både textil, vävning, grafik, produktutveckling och projektarbete.

För stimulansens skull - att vara konstnär är ju i allmänhet ett ensamarbete - är det viktigt för henne att finnas med i ett konstnärligt sammanhang. Innan hon flyttade till Trosa var hon med i Konstnärernas kollektivverkstad (KKV) Stockholm och deltog i deras grafikavdelnings utställningar på Grafiska sällskapet. Hon var medlem i kooperativet kring galleriet 125 kvadrat på Söder i Stockholm under tolv år där hon har haft flera separatutställningar men också deltagit i samlingsutställningar. När hon flyttade till Trosa gick hon med i Konsthantverkarna i Trosa. Hon finns med i kretsen kring Hedeby vävstuga på Borgargatan och har nära kontakt med Hölö kyrkskola och Hölö Kyrkas vävverksamhet; i kyrkan finns gamla vävstolar från Tullgarn att väva på.

Camilia Carlund har genom åren arbetat med en lång rad olika tekniker, men att arbeta med textil har varit viktigt hela tiden och de senaste tio åren har väven varit i fokus. Det går snabbt för henne att väva men det tar ofta lång tid att skapa en inre bild av hur väven ska se ut. Det handlar om att - som hon själv uttrycker det - ”lyssna på vävens väg”. Processen att sätta upp en varp tar tid. Hon börjar därför ofta med mindre provbitar för att hitta konstnärliga uttryck i väven. Under vävandet stannar hon upp då och då för att ge bilden tid att växa fram.
- När jag börjar väva vet jag inte alltid vad det ska bli i slutänden, säger hon.

Viktigt för henne är ljuset som faller genom vävarna - oavsett om de är tunna och släpper igenom mycket ljus eller tjockare och släpper igenom mindre - och de skuggor som då bildas. Den glesa vävtekniken, slinger, hittade hon under en fortbildning på Konstfack.

Bilden är ett snabbare sätt än väven att finna ett uttryck och hon arbetar gärna med en kombination av textil och bild. En bild kan bli ett komplement i väven. Hon fogar gärna in trådar i bilderna. Och hon arbetar gärna med en kombination av bild och text, till exempel väv med den japanska diktformen haiku.
- Jag försöker, oavsett vilken teknik jag arbetar med, hitta olika teman, fånga upp idéer som jag bygger upp konstverk kring, och jag strävar efter att få kontakt med det inre hos människor.
- Konst är mitt sätt att stimulera till hopp, att få människor delaktiga och hoppfulla.

Ett viktigt led i Camilia Carlunds konstnärliga utveckling har arbetet med en japansk metod för att färga tyg med indigofärg varit. Hon hade vänner i Japan och reste dit för att hälsa på. Under resan fick hon tips om ett indigomuseum utanför Kyoto och även kontakt med ett par utförare. Med hjälp av stipendier reste hon ett år senare tillbaka till Japan och fördjupade sig i indigofärgning. Vistelsen i Japan gav henne nya perspektiv på tid och långsamhet i den konstnärliga processen och inspirerade henne enormt konstnärligt.
- Jag lärde mig att våga låta mellanrummet ta plats, att bygga upp ett konstverk med enkla rena former. De långa smala formaten på många av mina vävar är också Japaninspirerade.
Mellanrummet ser hon som ett utrymme där tankarna och idéerna kan flyta omkring obehindrat.

Under vistelsen på indigomuseet gjorde hon också en poetisk film om indigo, en film som har följt med henne i hennes konstnärliga verksamhet under lång tid.
Efter Japanvistelsen höll hon på med indigo flera år, vilket i sin tur ledde till att hon fördjupade sig i den japanska litografiska tryckmetoden Mokulito och i stenlitografi genom kurser på Litografiska museet.

Camilla Carlund arbetar förutom med konst också inom LSS. Hon har arbetat med både skapande, musik och i det dagliga livet med människor som har olika funktionsnedsättningar.
- Det är en gåva att få arbeta med människor som tänker på ett annat sätt, det är stimulerande och ger också en vila och en struktur i livet.
- Liksom väven blir livet helt när både konsten och mötet med människor fogas in i en helhet. Det blir min livsväv och livsvarp, jag följer min livstråd och inspireras av den, säger hon.

Peter Almerud

Fotnot: Camilia Carlund kan nås på camillacarlund@gmail.com.

Gunilla Olsson arbetar som silversmed och kallar sig själv hellre konsthantverkare än konstnär, eftersom hon trivs med att vara både hantverkare och konstnär, med kombinationen av hantverk och konst.
- Halva jag är teoretiker och halva är praktiker, säger hon.
- Jag går runt och tänker på former och mönster. Jag är besatt av form och tycker att design är spännande och det ger mig sådan tillfredsställelse att vara omgiven av konst.
Gunilla Olsson arbetar helst med föremål av silver, främst smycken, och sätter gärna in stenar i smyckena. Hon har ibland också funderat på att börja tillverka skålar. Men det har i stort sett stannat vid funderingar.
- Det är väldigt tidskrävande och arbetskostnaden blir hög och det finns heller nästan inga som köper skålar längre, säger hon.
Att hon har valt att arbeta med silver beror inte minst på att silver är betydligt billigare än till exempel guld och att hon därmed kan tillverka föremål som är överkomliga för fler.
- Jag vill göra smycken som alla kan ha råd med, säger hon.
Som förebild har hon bland andra silversmeden Torun Bülow-Hübe, som var efterkrigstidens mest kända svenska smyckesdesigner och fick världsrykte som silversmed. Hon arbetade med ”antistatussmycken” och lanserade ett nytt förhållningssätt till andra material än ädla metaller. Torun Bülow var för övrigt den första kvinnliga svenska silversmeden med egen verkstad.
Men det finns också ett praktiskt skäl till att främst arbeta med silver: om hon skulle arbeta med flera metaller samtidigt skulle hon behöva ha två arbetsbänkar och det finns det inte plats för i det ombyggda garage som hon delar som arbetslokal med sin man.
En viktig del av hennes smycken är också ädelstenar. Stenarna köper hon främst på olika marknader. Hon tycker om stenar och formar gärna smyckena efter stenarna.
- Det är roligt att utgå från en sten. Stenar är både unika och vackra. Valet av sten har också stor betydelse för många kunder.
För att kunna hålla nere priserna arbetar hon utan mellanhänder och hon sköter själv både marknadsföring och försäljning genom sin enskilda firma, den företagsform som är vanligast bland konstnärer. Marknadsföringen sker främst via Instagram och via det nätverk hon har byggt upp genom åren.
Vägen till silversmidet har varit lite krokig, även om viljan att skapa har funnits sedan hon var barn. Hon sökte sig också tidigt till en utbildning i skulptur, men förstod då att hon inte skulle kunna leva på konstnärligt skapande. Hon utbildade sig därför till lärare i engelska, svenska, historia och filosofi och arbetade som lärare i 17 år och sedan som rektor i 20. Hon trivdes bra som både lärare och rektor och har arbetat på olika skolor i Stockholm: Skärholmen, Bandhagen, Rålambshov och Konradsberg.
- Jag tyckte om det pedagogiska ledarskapet liksom att se till allas behov.
Vid sidan av arbetet som lärare och rektor utbildade hon sig till silversmed och arbetade med silversmide på kvällar och lov.
- Jag har gått en lång rad kurser i silversmideri, bland annat alla kurser som finns att gå på Folkuniversitetet, och har även gått lite andra kurser, till exempel i stensättning. Jag har också varit gesäll.
Så småningom väcktes tanken att gå i pension i förtid för att kunna arbeta som silversmed på heltid, vilket hon nu har gjort i tre år. Att hon inte gick tidigare var av ekonomiska skäl. Det är få förunnat att kunna försörja sig som konstnär.
- Alla konstnärer och konsthantverkare jag känner har också andra arbeten.
Vid sidan av kurserna har det professionella utbytet betytt mycket för hennes utveckling. Hon har ett nätverk med människor som diskuterar och delar med sig av sina erfarenheter i olika forum på nätet och hon träffar då och då också kollegor, över till exempel en lunch.
Men själva silversmideriet är ett ensamarbete, vilket hon trivs med.
- Det är skönt att sitta själv och arbeta med händerna.

Text: Peter Almerud

Jim Axén roar gärna med sin konst. Och oroar. Den omfattar såväl måleri som grafik och skulptur och har förankring i klassiskt måleri men har också hämtat inspiration från strömningar som dadaism och surrealism. Han är sedan länge bosatt i Vagnhärad och initierade det som nu är Trosabygdens konstförening.

Jim Axén föddes i Falköping 1946 och växte upp i Mariestad, där hans far arbetade som överlantmätare. Efter studenten sökte han sig till Chalmers arkitekturutbildning, en period i livet som han tyckte var mer givande på det sociala planet än utbildningsmässigt; under tiden på Chalmers mötte han vuxenvärlden. Han lämnade Chalmers efter ett år och sökte sig i stället till Konstakademien i Stockholm, där han mellan 1968 och 1973 studerade grafik, måleri och skulptur med bland andra Ulf Linde och Olle Granath som lärare. Att söka sig till Konstakademien föll sig naturligt för honom.
- Jag har alltid ägnat mig mycket åt konst. Jag hade dessutom en äldre bror som var konstnär och blev framgångsrik scenograf, annars kanske inte tanken hade väckts.

Utbildningen var gedigen och inspirerande och gav honom grundläggande konstnärliga verktyg. Han fick arbeta med flera sorters material, lärde sig olika tekniker och stilar och tillägnade sig en teknisk färdighet, ett språk, som gör att han kan utgå från en känsla eller idé och skapa ett verk som förmedlar den känslan eller tankegången till en annan person.

Jim Axén bodde på Söder i Stockholm i 25 år med ateljé på Långholmen. 1993 flyttade han till Vagnhärad och ett äldre hus alldeles intill ån med plats för ateljé. Och där bor och arbetar han fortfarande. Han växlar mellan måleri, grafik och skulptur och det finns ett starkt samspel mellan verken oavsett uttrycksform, både vad gäller formen och den lekfulla attityden. Såväl måleriet som grafiken och skulpturen finns oftast också med samtidigt på hans utställningar där de korsbefruktar varandra. Ibland kallas hans konst konceptuell, men det finns två spår. Måleriet är mer känslobaserat, musikaliskt, medan grafiken är mer konceptuell, litterär, politisk.

Listan över såväl separatutställningar som samlingsutställningar har genom åren blivit lång. Han har bland annat ställt ut på Thielska galleriet i Stockholm (1992), Sörmlands museum (2002), Konstakademien i Stockholm (2009), Enköpings konsthall (2016) och Galleri Nordostpassagen i Stockholm (2018) och Trosa (2024). Senast ställde han ut på Galleri Kretsen i Södertälje (2025). Han har genom åren också haft en rad offentliga uppdrag. Skulpturen ”Figurant” (1993) står utanför polishuset i Örebro. På Strängnäs station fanns ”Keops kupa” (1998 - 1999). På rastplatsen utanför Nyköpingsbro finns ”Vägens förhållande till hjulet I-III” (1999). I Vagnhärad finns ”Flotten” (2000) intill Vagnhärads torg och i Trosa fanns dopfunten i Trosa stads kyrka (2013); den verkar dock vara nermonterad. Han är också representerad på flera museer, bland annat med tre verk på Moderna Museet i Stockholm.

Grafiken har han samlat i tre böcker som är utgivna på det egna förlaget Ånyo Röners Förlag: ”VARIA eller NIHILISTISK ÅTRÅ” (2006), ”BLUNDAREN” (2017) och ”ORDET BELYST” (2021). De grafiska bilderna, som ofta har ett absurt anslag, är till stor del baserad på foton - Jim Axén har alltid arbetat mycket med foto - men kan snarast liknas vid collage. I dessa collage kan man då och då hitta element från måleriet och skulpturerna (eller om det är tvärtom) och Jim Axén fogar också gärna in text i sina bilder. Böckerna finns till utlån på biblioteket och finns att köpa på Trosa bokhandel.

I Jim Axéns konst finns en uttalad politisk kritik, som bottnar i ett starkt engagemang för människans villkor. Det var också det engagemanget som fick honom att initiera Trosa konstförening - eller Trosabygdens konstförening som den så småningom kom att heta - och bli dess första ordförande när den bildades i januari 1996. Det är för övrigt också han som har gjort föreningens logotyp.
- Detta är första steget att syresätta Trosas kulturliv, sade han i en tidningsartikel om bildandet där han också pekade på behovet av ett kulturhus i Trosa, något som han fortfarande efterlyser.

Efter några aktiva år i konstföreningen trappade han ner sitt engagemang. Så dök möjligheten att starta S:ta Annas konsthall i Trosa landskyrka upp. Den kom till genom ett samarbete mellan kyrkan, kommunen och konstföreningen. För att driva konsthallen bildades Föreningen Konsthallen S:t Anna med dåvarande kyrkoherde Göran Ritterfeldt som ordförande och Jim Axén som curator. Idén var, som tidigare med konstföreningen, att vidga konstbegreppet liksom att ge konstnärer möjlighet att ställa ut i denna väldigt speciella medeltida lokal. Första utställningen var med Lena Lervik, som är känd dels för sina madonnabilder, dels för skulpturer som gestaltar mytologiska mödrar, fruktbarhet och moderskap. Det är för övrigt hon som har gjort skulpturen ”Skärborgare” (1991), som nu finns på torget utanför Coop i centrala Trosa. Jim Axén drev konsthallen under åtta säsonger, från 2012 till och med 2019, då den upphörde.

Peter Almerud

För Trosaborna är Margareta Pemer väl känd för sina figurer i lera, eller ”gubbar” som hon kallar dem. Hon har visat dem i flera utställningar och många har besökt hennes ateljé. Och gubbarna är populära. Vid Trosabygdens konstförenings utställning under Konstens vecka 2021 röstades hennes verk ”Fullvaccinerade” fram som favorit. Men hon stryker inte medhårs utan vill gärna att gubbarna utmanar lite.
Margareta flyttade till Trosa 1988.
- För att komma ner på marken, som hon säger.
Hon flyttade då från Vasastaden i Stockholm där hon arbetade som tandläkare och hon fortsatte att arbeta som tandläkare i Trosa. 2017 pensionerade hon sig för att kunna ägna sig åt sin konst fullt ut.
- Jag har alltid hållit på med någonting.
Hon kunde då också göra om en stuga på tomten till ateljé. Att få en ateljé var en dröm som hon hade haft länge som gick i uppfyllelse. I ateljén finns verktyg, lera, en brännugn och en lånad drejskiva. Och både färdiga och halvfärdiga gubbar.
- När jag fick ateljén trodde jag att jag skulle göra vaser, men i stället började jag göra gubbar.
Hon säger att hon alltid har ”ritat och grejat” och att gubbarna alltid har funnits hos henne.
- Man kan uttrycka många olika saker med deras ansikten men också med hur de står och med rörelse. Men det är svårt att få till det rätta uttrycket.
Till att det är svårt bidrar att lera är ett levande material som rör sig.
- Så det blir inte jämt som man vill.
Figurerna har ofta funnits hos henne ett tag innan hon börjar modellera dem.
- Jag sitter ofta och ritar och kluddar och ibland blir det något och ibland inte.
När hon har bestämt sig för en figur gör hon först en skiss av den. Därefter modellerar hon den och låter den torka lite innan hon finslipar den. Sedan får den torka ordentligt innan hon målar, bränner och slutligen glaserar den. Tillverkningen av varje gubbe är alltså en tidskrävande process. När hon modellerar börjar hon med huvudet.
- Och sedan ser jag på något sätt vem det är. Jag pratar med mina figurer medan jag gör dem också.
Inspirationen till en figur kan komma från nästan vilket håll som helst.
- Men det ska vara något roligt och det får gärna sticka ut. Jag kan till exempel bli inspirerad om jag ser någon som har blommiga badbyxor.
- Och gubbarna får gärna utmana lite.
Margareta har ingen formell konstnärlig utbildning. Hon har däremot gått olika kurser, bland annat en introduktionskurs i hur man arbetar med lera, en stenhuggarkurs, en kurs i skulptur och kurser i akvarellmålning. Hon har också stor nytta av erfarenhetsutbytet i olika grupper på sociala medier.
Och även om konsten fyller en stor del av hennes dagar ser hon inte på sig själv som professionell konstnär utan konsten är mer en hobby.
Hon tycker också att det är kul när någon vill köpa hennes gubbar och hon har ställt ut flera gånger på Konsttriangeln och Konstens vecka i Trosa och en gång på Söder i Stockholm.
Under Konsttriangeln brukar hon ha ateljén öppen för besökare. Som mest har hon har haft 110 besökare under en dag i ateljén.
- Många blir glada av att se gubbarna och det bidrar till att det är kul att göra dem.

Text: Peter Almerud

Monica Eriksson har arbetat som konstnär närmare 35 år och hon tycker fortfarande att det är spännande. Hon arbetar med akryl och olja men också med grafik. I sin konst vill hon förmedla stämningar, hur hon upplever saker som hon tycker är intressanta; färger och former, ljusspel, uttrycket hos ett djur eller i ett ansikte. Och hon finner en tillfredställelse i att utforska ett motiv, i att bygga en bild och känna att där sitter det, att allt faller på plats, särskilt när hon har bråkat med en bildidé och blivit frustrerad.

Monica Eriksson växte upp i Nyköping och flyttade så småningom till Trosa. Efter flera år i Trosa flyttade hon 2003 till Västerljung, inte minst eftersom hon då kunde ha hästar; hästar är för övrigt är ett återkommande motiv i hennes bilder.

Hon har alltid målat, hon målade mycket redan som barn, och var omgiven av bilder under hela sin uppväxt. Pappan fotograferade och hennes farmor målade på fritiden och hon blev tidigt fascinerad av att se bilder växa fram, oavsett det var i mörkrummet eller på målarduken. 1993 sökte hon sig till Folkuniversitetets konstskola i Nyköping och 1996 - 1998 gick hon Konst- och Naturlinjen vid Nyköpings folkhögskola med Nyköpingskonstnären Peter Dewoon som lärare. Där hade hon för övrigt också konstnären Jim Axén som gästlärare. Hon har också gått kurser i grafik på kollektivverkstaden KKV i Nyköping - där hon fortfarande är medlem - och Kretsen i Södertälje. Hon är också medlem i Svenska Konstnärsförbundet, som är en intresseförening för aktiva konstnärer där man väljs in i efter ansökan och på grundval av utbildning och arbetsprover.
- Flera utställningar har öppnats för mig den vägen och jag har också fått tips och idéer.

Den första utställningen var på ett litet galleri i Stockholm 1999. Hon sökte själv upp galleriet och frågade om hon fick ställa ut. Sedan följde utställningar i bland annat Åkersberga, Gnesta och Järna innan hon 2006 ställde ut på Vårsalongen i Trosa. Det gjorde hon också de år som följde och 2010 ställde hon ut i en jurybedömd utställning i Trosa kvarn. Och fler utställningar följde. Hon medverkar regelbundet både Konsttriangeln och Konstens vecka i Trosa. 2022 deltog hon i Sörmlandssalongen, året efter i en nationell konstsalong i Södertälje konsthall och nu senast i en temautställning i Strängnäs.

Hennes bilder är figurativa eller abstrakta eller abstrakta med figurativa inslag. Hur bilden ska se ut och vilken teknik hon ska välja är öppet när hon börjar arbeta med en bild. Vad det ska bli växer fram under arbetet och hon bygger bilderna med en strävan efter balans mellan färg och form. De negativa formerna, bakgrunden, ska ta lika mycket plats som de positiva, förgrunden. Under arbetet prövar hon olika uttryckssätt och former. Arbetet är ofta lite trevande i början, innan hon hittar det uttryck som hon strävar efter. Och hon tycker om att stilisera.
- Både i det figurativa och i det abstrakta förstärker jag det väsentliga och lämnar det oväsentliga utanför med stiliseringen.

Hon växlar mellan målning och grafik. Måleriet ger ett sug att arbeta med grafik och grafiken ett sug att arbeta med måleri. Inte sällan prövar hon att utforska en idé med båda teknikerna för att se vilka skillnaderna blir och vilken teknik som fungerar bäst. Akvarell har hon hittills bara arbetat med för skisser.
- Men jag kommer säkert att komma tillbaka till akvarell.
Hon har också sysslat mycket med kroki.
- Det är grundläggande teckning. Man lär sig mycket om kroppen och man lär sig mycket genom att teckna snabbt och vara fri i handen, det öppnar upp jättemycket för all konst.
Inspirationen hämtar hon i stor utsträckning från natur och djur.

Vilken är då drivkraften i hennes konstnärskap?
- Jag vill förmedla stämningar, hur olika saker känns, saker som jag tycker verkar intressanta, det kan vara färger och former, ljusspel, uttrycket hos ett djur eller i ett ansikte eller något annat som berör mig och som jag blir sugen på att fånga.
- Och jag finner en tillfredställelse i att utforska ett motiv, i att bygga en bild och känna att där sitter det, att allt faller på plats, särskilt när man har bråkat med något och blivit frustrerad.
- Men det är ofta svårt att veta när det är dags att avsluta ett verk, att veta när det är klart.

Vid sidan av konstnärskapet arbetar Monica Eriksson med massage och zonterapi inom ramen för det egna företaget Spirea. Hon är också örtterapeut och spaterapeut.
- Jag har alltid varit intresserad av läkande, växter och hälsa.
Hon bildade Spirea 2007 och började i liten skala. Sedan växte verksamheten. Idag arbetar hon fyra dagar i veckan med Spirea och en dag i veckan med konsten i sin ateljé på Industrigatan, en ateljé som hon delar med en annan konstnär och där hon har utrymme att bre ut sig och att arbeta med flera olika projekt samtidigt. Där finns också möjlighet att arbeta med grafik. Till tiden i den stora ateljén kommer all den tid hon tillbringar på kvällar och helger i den mindre hemmaateljén. Ofta sitter hon hemma och skissar och testar idéer och tar sedan med sig skisserna till den större ateljén.
- Idéerna kommer ofta väldigt fort och då vill jag prova dem på en gång.

Arbetet som massageterapeut har ekonomiskt sett varit en förutsättning för verksamheten som konstnär. Men hon tycker inte att konsten och Spirea konkurrerar, tvärtom befruktar de på något sätt varandra. Hon märker dock att konsten tar mer och mer plats och planerar att dra ner på verksamheten med Spirea, till en del eftersom massage är fysiskt tungt och sliter på kroppen men kanske främst för att få mer tid för konsten.

Peter Almerud