Galleri

Bengt-Erik Bengtsson är förmodligen en av de mer välkända konstnärerna i Trosa efter att under en lång följd av år ha medverkat på Konsttriangeln och Konstens vecka men också haft flera separatutställningar.

Bengt-Erik Bengtsson arbetade som så många andra konstnärer i Trosa under lång tid med konst vid sidan av sitt yrkesliv innan pensionen gjorde det möjligt att lägga mer tid på konsten. Han är bördig från Sundsvall, studerade i Umeå, fick jobb på Studsvik och bodde en kort tid i Nyköping innan han flyttade till Trosa i mitten av 1970-talet. I Umeå studerade han biologi och kemi och disputerade i ekologisk zoologi med inriktning mot miljögiftseffekter. Arbetet i Studsvik innebar att bygga upp ett Östersjölaboratorium med fokus på studier av föroreningars påverkan på miljön. Det drevs av Naturvårdsverket fram till 1992, då det blev en del av Stockholms universitet. Där blev han med tiden också professor i akvatisk ekotoxologi, ett forskningsfält som fokuserar på hur vattenlevande organismer, från bakterier till fisk, påverkas av föroreningar i miljön.

Men samtidigt har den konstnärliga verksamheten hela tiden funnits där, dels som svar på ett behov av att uttrycka sig på ett annat ”språk”, dels som en sorts ventil i arbetet med tunga miljöfrågor.

Bengt-Erik Bengtsson ställde ut på biblioteket i Trosa redan 1986 och hade då målat sedan slutet av 1970-talet. Att han började måla föll sig naturligt. Redan som barn tecknade han mycket. Han var ofta ensam och han ritade gärna när han var för sig själv. Han blev fångad av naturen och inspirerad av skolplanschernas detaljrikedom. En annan källa till inspiration var Dorés familjebibel, som fanns hemma hos morföräldrarna. Särskilt fångades han av Dorés sätt att illustrera en händelse. Andra inspiratörer har varit konstnärer som Hundertwasser, Karl Axel Pehrson, Björn von Rosen och Bruno Liljefors. Under studietiden var tecknandet en integrerad del av studiearbetet. Viktigt för hans konstnärliga utveckling var också att han blev ombedd av Stensunds folkhögskola att göra en affisch när man byggde en alternativ vattenanläggning med biologisk nedbrytning. Det ledde till fler affischbeställningar.

Bengt-Erik Bengtsson är autodidakt och har inte gått någon formell konstnärlig utbildning. De kurser han har gått begränsar sig till en kväll i veckan under två terminer på Kretsen i Södertälje. Som konstnär prövar han hela tiden olika tekniker, material och former. ”Som biolog är jag allätare och fascineras av olika material och former”, säger han. Han har tvingats arbeta med tekniker som inte har krävt så stort utrymme, såsom akvarell och gouache. Han har även arbetat i akryl. ”Det var min svärfar som introducerade mig i akrylen. Det är brett och väderbeständigt.” Det har blivit många skulpturer i trä. ”Jag är mycket ute i naturen och hittar former där och om jag hittar någon form släpper jag ut den”. Naturen ger utöver former upplevelser som han synliggör i bilder. ”Men vilka upplevelser som blir bilder är väldigt öppet. Det kommer från ingenstans.” När han börjar arbeta med ett konstverk vet han inte heller riktigt vad det kommer att bli. I de flesta verken finns en humoristisk knorr. ”Det kan verka lite allvarligt med olja på duk, lite fint med konst, och jag svär gärna lite i kyrkan.”

Svärfadern betydde mycket för Bengt-Erik Bengtssons konstnärliga utveckling. Han hade både kunskap och intresse för konst och var ett stort stöd. Han drev också på när Bengt-Erik Bengtsson började ställa ut. Främst har han ställt ut lokalt. Mest i Trosa där han bor. Konsttriangeln, Konstens vecka, Fina Fisken och Pensionärernas hus. Naturum på Stendörren, Nynäs slott, Café Lukas i Hölö. På Naturvårdsverket. Han ställde ut i Bangkok när han under en period undervisade på ett universitet där i miljöpåverkan. Han har ställt ut i Viborg inom ramen för ett vänortsutbyte.

Han gläds åt att han genom åren har fått mycket utrymme i media, något han tror delvis beror på att det har varit lite spännande med en miljöinriktad professor som också är konstnär. ”Men nu är det ingen nyhet längre”, säger han.

Peter Almerud

Gunilla Olsson arbetar som silversmed och kallar sig själv hellre konsthantverkare än konstnär, eftersom hon trivs med att vara både hantverkare och konstnär, med kombinationen av hantverk och konst.
- Halva jag är teoretiker och halva är praktiker, säger hon.
- Jag går runt och tänker på former och mönster. Jag är besatt av form och tycker att design är spännande och det ger mig sådan tillfredsställelse att vara omgiven av konst.
Gunilla Olsson arbetar helst med föremål av silver, främst smycken, och sätter gärna in stenar i smyckena. Hon har ibland också funderat på att börja tillverka skålar. Men det har i stort sett stannat vid funderingar.
- Det är väldigt tidskrävande och arbetskostnaden blir hög och det finns heller nästan inga som köper skålar längre, säger hon.
Att hon har valt att arbeta med silver beror inte minst på att silver är betydligt billigare än till exempel guld och att hon därmed kan tillverka föremål som är överkomliga för fler.
- Jag vill göra smycken som alla kan ha råd med, säger hon.
Som förebild har hon bland andra silversmeden Torun Bülow-Hübe, som var efterkrigstidens mest kända svenska smyckesdesigner och fick världsrykte som silversmed. Hon arbetade med ”antistatussmycken” och lanserade ett nytt förhållningssätt till andra material än ädla metaller. Torun Bülow var för övrigt den första kvinnliga svenska silversmeden med egen verkstad.
Men det finns också ett praktiskt skäl till att främst arbeta med silver: om hon skulle arbeta med flera metaller samtidigt skulle hon behöva ha två arbetsbänkar och det finns det inte plats för i det ombyggda garage som hon delar som arbetslokal med sin man.
En viktig del av hennes smycken är också ädelstenar. Stenarna köper hon främst på olika marknader. Hon tycker om stenar och formar gärna smyckena efter stenarna.
- Det är roligt att utgå från en sten. Stenar är både unika och vackra. Valet av sten har också stor betydelse för många kunder.
För att kunna hålla nere priserna arbetar hon utan mellanhänder och hon sköter själv både marknadsföring och försäljning genom sin enskilda firma, den företagsform som är vanligast bland konstnärer. Marknadsföringen sker främst via Instagram och via det nätverk hon har byggt upp genom åren.
Vägen till silversmidet har varit lite krokig, även om viljan att skapa har funnits sedan hon var barn. Hon sökte sig också tidigt till en utbildning i skulptur, men förstod då att hon inte skulle kunna leva på konstnärligt skapande. Hon utbildade sig därför till lärare i engelska, svenska, historia och filosofi och arbetade som lärare i 17 år och sedan som rektor i 20. Hon trivdes bra som både lärare och rektor och har arbetat på olika skolor i Stockholm: Skärholmen, Bandhagen, Rålambshov och Konradsberg.
- Jag tyckte om det pedagogiska ledarskapet liksom att se till allas behov.
Vid sidan av arbetet som lärare och rektor utbildade hon sig till silversmed och arbetade med silversmide på kvällar och lov.
- Jag har gått en lång rad kurser i silversmideri, bland annat alla kurser som finns att gå på Folkuniversitetet, och har även gått lite andra kurser, till exempel i stensättning. Jag har också varit gesäll.
Så småningom väcktes tanken att gå i pension i förtid för att kunna arbeta som silversmed på heltid, vilket hon nu har gjort i tre år. Att hon inte gick tidigare var av ekonomiska skäl. Det är få förunnat att kunna försörja sig som konstnär.
- Alla konstnärer och konsthantverkare jag känner har också andra arbeten.
Vid sidan av kurserna har det professionella utbytet betytt mycket för hennes utveckling. Hon har ett nätverk med människor som diskuterar och delar med sig av sina erfarenheter i olika forum på nätet och hon träffar då och då också kollegor, över till exempel en lunch.
Men själva silversmideriet är ett ensamarbete, vilket hon trivs med.
- Det är skönt att sitta själv och arbeta med händerna.

Text: Peter Almerud

För Trosaborna är Margareta Pemer väl känd för sina figurer i lera, eller ”gubbar” som hon kallar dem. Hon har visat dem i flera utställningar och många har besökt hennes ateljé. Och gubbarna är populära. Vid Trosabygdens konstförenings utställning under Konstens vecka 2021 röstades hennes verk ”Fullvaccinerade” fram som favorit. Men hon stryker inte medhårs utan vill gärna att gubbarna utmanar lite.
Margareta flyttade till Trosa 1988.
- För att komma ner på marken, som hon säger.
Hon flyttade då från Vasastaden i Stockholm där hon arbetade som tandläkare och hon fortsatte att arbeta som tandläkare i Trosa. 2017 pensionerade hon sig för att kunna ägna sig åt sin konst fullt ut.
- Jag har alltid hållit på med någonting.
Hon kunde då också göra om en stuga på tomten till ateljé. Att få en ateljé var en dröm som hon hade haft länge som gick i uppfyllelse. I ateljén finns verktyg, lera, en brännugn och en lånad drejskiva. Och både färdiga och halvfärdiga gubbar.
- När jag fick ateljén trodde jag att jag skulle göra vaser, men i stället började jag göra gubbar.
Hon säger att hon alltid har ”ritat och grejat” och att gubbarna alltid har funnits hos henne.
- Man kan uttrycka många olika saker med deras ansikten men också med hur de står och med rörelse. Men det är svårt att få till det rätta uttrycket.
Till att det är svårt bidrar att lera är ett levande material som rör sig.
- Så det blir inte jämt som man vill.
Figurerna har ofta funnits hos henne ett tag innan hon börjar modellera dem.
- Jag sitter ofta och ritar och kluddar och ibland blir det något och ibland inte.
När hon har bestämt sig för en figur gör hon först en skiss av den. Därefter modellerar hon den och låter den torka lite innan hon finslipar den. Sedan får den torka ordentligt innan hon målar, bränner och slutligen glaserar den. Tillverkningen av varje gubbe är alltså en tidskrävande process. När hon modellerar börjar hon med huvudet.
- Och sedan ser jag på något sätt vem det är. Jag pratar med mina figurer medan jag gör dem också.
Inspirationen till en figur kan komma från nästan vilket håll som helst.
- Men det ska vara något roligt och det får gärna sticka ut. Jag kan till exempel bli inspirerad om jag ser någon som har blommiga badbyxor.
- Och gubbarna får gärna utmana lite.
Margareta har ingen formell konstnärlig utbildning. Hon har däremot gått olika kurser, bland annat en introduktionskurs i hur man arbetar med lera, en stenhuggarkurs, en kurs i skulptur och kurser i akvarellmålning. Hon har också stor nytta av erfarenhetsutbytet i olika grupper på sociala medier.
Och även om konsten fyller en stor del av hennes dagar ser hon inte på sig själv som professionell konstnär utan konsten är mer en hobby.
Hon tycker också att det är kul när någon vill köpa hennes gubbar och hon har ställt ut flera gånger på Konsttriangeln och Konstens vecka i Trosa och en gång på Söder i Stockholm.
Under Konsttriangeln brukar hon ha ateljén öppen för besökare. Som mest har hon har haft 110 besökare under en dag i ateljén.
- Många blir glada av att se gubbarna och det bidrar till att det är kul att göra dem.

Text: Peter Almerud