”Tråden visar vägen”

Tråden är central i Camilia Carlunds konst, främst i vävnader men också i bilder i andra tekniker. ”Tråden visar vägen” var också titeln på en utställning som hon visade på Härke konstcentrum på Frösön våren 2024.

Camilia Carlund bor sedan några år i Trosa. Närheten till havet gjorde att hon genast kände sig hemma här. Till det kan ha bidragit att hon har sina rötter i en fiskarsläkt på Styrsö i Göteborgs skärgård. Från Styrsö flyttade hon ganska tidigt till Göteborg och därefter blev det många år i Stockholm.

Hur har då hennes konstnärliga resa sett ut? I bakgrunden finns en mamma som arbetade med textil i Borås. Redan som barn var hon intresserad av estetiska uttryck: musik, foto, film. I 20-årsåldern gick hon en kurs i Stockholms skärgård som gav henne en stark impuls att uttrycka det som hände i hennes eget liv i form av konst.
- Jag hittade det som var mitt och det gav mig en drift att träna upp mitt seende, och att träna upp mitt seende är något som fortfarande driver mig.
Därefter har det blivit en lång rad konstnärliga utbildningar och många års konstnärligt utövande. Hon sökte sig till Birkagårdens Konstlinje 1985 och fortsatte via bland annat Grundskolan för konstnärlig utbildning på Södra Latin och Gerlesborgsskolan till Konstfacks utbildning Textil konst och formgivning där hon tog examen 1999. Sedan har hon genom åren fortbildat sig i både textil, vävning, grafik, produktutveckling och projektarbete.

För stimulansens skull - att vara konstnär är ju i allmänhet ett ensamarbete - är det viktigt för henne att finnas med i ett konstnärligt sammanhang. Innan hon flyttade till Trosa var hon med i Konstnärernas kollektivverkstad (KKV) Stockholm och deltog i deras grafikavdelnings utställningar på Grafiska sällskapet. Hon var medlem i kooperativet kring galleriet 125 kvadrat på Söder i Stockholm under tolv år där hon har haft flera separatutställningar men också deltagit i samlingsutställningar. När hon flyttade till Trosa gick hon med i Konsthantverkarna i Trosa. Hon finns med i kretsen kring Hedeby vävstuga på Borgargatan och har nära kontakt med Hölö kyrkskola och Hölö Kyrkas vävverksamhet; i kyrkan finns gamla vävstolar från Tullgarn att väva på.

Camilia Carlund har genom åren arbetat med en lång rad olika tekniker, men att arbeta med textil har varit viktigt hela tiden och de senaste tio åren har väven varit i fokus. Det går snabbt för henne att väva men det tar ofta lång tid att skapa en inre bild av hur väven ska se ut. Det handlar om att - som hon själv uttrycker det - ”lyssna på vävens väg”. Processen att sätta upp en varp tar tid. Hon börjar därför ofta med mindre provbitar för att hitta konstnärliga uttryck i väven. Under vävandet stannar hon upp då och då för att ge bilden tid att växa fram.
- När jag börjar väva vet jag inte alltid vad det ska bli i slutänden, säger hon.

Viktigt för henne är ljuset som faller genom vävarna - oavsett om de är tunna och släpper igenom mycket ljus eller tjockare och släpper igenom mindre - och de skuggor som då bildas. Den glesa vävtekniken, slinger, hittade hon under en fortbildning på Konstfack.

Bilden är ett snabbare sätt än väven att finna ett uttryck och hon arbetar gärna med en kombination av textil och bild. En bild kan bli ett komplement i väven. Hon fogar gärna in trådar i bilderna. Och hon arbetar gärna med en kombination av bild och text, till exempel väv med den japanska diktformen haiku.
- Jag försöker, oavsett vilken teknik jag arbetar med, hitta olika teman, fånga upp idéer som jag bygger upp konstverk kring, och jag strävar efter att få kontakt med det inre hos människor.
- Konst är mitt sätt att stimulera till hopp, att få människor delaktiga och hoppfulla.

Ett viktigt led i Camilia Carlunds konstnärliga utveckling har arbetet med en japansk metod för att färga tyg med indigofärg varit. Hon hade vänner i Japan och reste dit för att hälsa på. Under resan fick hon tips om ett indigomuseum utanför Kyoto och även kontakt med ett par utförare. Med hjälp av stipendier reste hon ett år senare tillbaka till Japan och fördjupade sig i indigofärgning. Vistelsen i Japan gav henne nya perspektiv på tid och långsamhet i den konstnärliga processen och inspirerade henne enormt konstnärligt.
- Jag lärde mig att våga låta mellanrummet ta plats, att bygga upp ett konstverk med enkla rena former. De långa smala formaten på många av mina vävar är också Japaninspirerade.
Mellanrummet ser hon som ett utrymme där tankarna och idéerna kan flyta omkring obehindrat.

Under vistelsen på indigomuseet gjorde hon också en poetisk film om indigo, en film som har följt med henne i hennes konstnärliga verksamhet under lång tid.
Efter Japanvistelsen höll hon på med indigo flera år, vilket i sin tur ledde till att hon fördjupade sig i den japanska litografiska tryckmetoden Mokulito och i stenlitografi genom kurser på Litografiska museet.

Camilla Carlund arbetar förutom med konst också inom LSS. Hon har arbetat med både skapande, musik och i det dagliga livet med människor som har olika funktionsnedsättningar.
- Det är en gåva att få arbeta med människor som tänker på ett annat sätt, det är stimulerande och ger också en vila och en struktur i livet.
- Liksom väven blir livet helt när både konsten och mötet med människor fogas in i en helhet. Det blir min livsväv och livsvarp, jag följer min livstråd och inspireras av den, säger hon.

Peter Almerud

Fotnot: Camilia Carlund kan nås på camillacarlund@gmail.com.