Monica Eriksson bråkar med sina bilder

Monica Eriksson har arbetat som konstnär närmare 35 år och hon tycker fortfarande att det är spännande. Hon arbetar med akryl och olja men också med grafik. I sin konst vill hon förmedla stämningar, hur hon upplever saker som hon tycker är intressanta; färger och former, ljusspel, uttrycket hos ett djur eller i ett ansikte. Och hon finner en tillfredställelse i att utforska ett motiv, i att bygga en bild och känna att där sitter det, att allt faller på plats, särskilt när hon har bråkat med en bildidé och blivit frustrerad.

Monica Eriksson växte upp i Nyköping och flyttade så småningom till Trosa. Efter flera år i Trosa flyttade hon 2003 till Västerljung, inte minst eftersom hon då kunde ha hästar; hästar är för övrigt är ett återkommande motiv i hennes bilder.

Hon har alltid målat, hon målade mycket redan som barn, och var omgiven av bilder under hela sin uppväxt. Pappan fotograferade och hennes farmor målade på fritiden och hon blev tidigt fascinerad av att se bilder växa fram, oavsett det var i mörkrummet eller på målarduken. 1993 sökte hon sig till Folkuniversitetets konstskola i Nyköping och 1996 - 1998 gick hon Konst- och Naturlinjen vid Nyköpings folkhögskola med Nyköpingskonstnären Peter Dewoon som lärare. Där hade hon för övrigt också konstnären Jim Axén som gästlärare. Hon har också gått kurser i grafik på kollektivverkstaden KKV i Nyköping - där hon fortfarande är medlem - och Kretsen i Södertälje. Hon är också medlem i Svenska Konstnärsförbundet, som är en intresseförening för aktiva konstnärer där man väljs in i efter ansökan och på grundval av utbildning och arbetsprover.
- Flera utställningar har öppnats för mig den vägen och jag har också fått tips och idéer.

Den första utställningen var på ett litet galleri i Stockholm 1999. Hon sökte själv upp galleriet och frågade om hon fick ställa ut. Sedan följde utställningar i bland annat Åkersberga, Gnesta och Järna innan hon 2006 ställde ut på Vårsalongen i Trosa. Det gjorde hon också de år som följde och 2010 ställde hon ut i en jurybedömd utställning i Trosa kvarn. Och fler utställningar följde. Hon medverkar regelbundet både Konsttriangeln och Konstens vecka i Trosa. 2022 deltog hon i Sörmlandssalongen, året efter i en nationell konstsalong i Södertälje konsthall och nu senast i en temautställning i Strängnäs.

Hennes bilder är figurativa eller abstrakta eller abstrakta med figurativa inslag. Hur bilden ska se ut och vilken teknik hon ska välja är öppet när hon börjar arbeta med en bild. Vad det ska bli växer fram under arbetet och hon bygger bilderna med en strävan efter balans mellan färg och form. De negativa formerna, bakgrunden, ska ta lika mycket plats som de positiva, förgrunden. Under arbetet prövar hon olika uttryckssätt och former. Arbetet är ofta lite trevande i början, innan hon hittar det uttryck som hon strävar efter. Och hon tycker om att stilisera.
- Både i det figurativa och i det abstrakta förstärker jag det väsentliga och lämnar det oväsentliga utanför med stiliseringen.

Hon växlar mellan målning och grafik. Måleriet ger ett sug att arbeta med grafik och grafiken ett sug att arbeta med måleri. Inte sällan prövar hon att utforska en idé med båda teknikerna för att se vilka skillnaderna blir och vilken teknik som fungerar bäst. Akvarell har hon hittills bara arbetat med för skisser.
- Men jag kommer säkert att komma tillbaka till akvarell.
Hon har också sysslat mycket med kroki.
- Det är grundläggande teckning. Man lär sig mycket om kroppen och man lär sig mycket genom att teckna snabbt och vara fri i handen, det öppnar upp jättemycket för all konst.
Inspirationen hämtar hon i stor utsträckning från natur och djur.

Vilken är då drivkraften i hennes konstnärskap?
- Jag vill förmedla stämningar, hur olika saker känns, saker som jag tycker verkar intressanta, det kan vara färger och former, ljusspel, uttrycket hos ett djur eller i ett ansikte eller något annat som berör mig och som jag blir sugen på att fånga.
- Och jag finner en tillfredställelse i att utforska ett motiv, i att bygga en bild och känna att där sitter det, att allt faller på plats, särskilt när man har bråkat med något och blivit frustrerad.
- Men det är ofta svårt att veta när det är dags att avsluta ett verk, att veta när det är klart.

Vid sidan av konstnärskapet arbetar Monica Eriksson med massage och zonterapi inom ramen för det egna företaget Spirea. Hon är också örtterapeut och spaterapeut.
- Jag har alltid varit intresserad av läkande, växter och hälsa.
Hon bildade Spirea 2007 och började i liten skala. Sedan växte verksamheten. Idag arbetar hon fyra dagar i veckan med Spirea och en dag i veckan med konsten i sin ateljé på Industrigatan, en ateljé som hon delar med en annan konstnär och där hon har utrymme att bre ut sig och att arbeta med flera olika projekt samtidigt. Där finns också möjlighet att arbeta med grafik. Till tiden i den stora ateljén kommer all den tid hon tillbringar på kvällar och helger i den mindre hemmaateljén. Ofta sitter hon hemma och skissar och testar idéer och tar sedan med sig skisserna till den större ateljén.
- Idéerna kommer ofta väldigt fort och då vill jag prova dem på en gång.

Arbetet som massageterapeut har ekonomiskt sett varit en förutsättning för verksamheten som konstnär. Men hon tycker inte att konsten och Spirea konkurrerar, tvärtom befruktar de på något sätt varandra. Hon märker dock att konsten tar mer och mer plats och planerar att dra ner på verksamheten med Spirea, till en del eftersom massage är fysiskt tungt och sliter på kroppen men kanske främst för att få mer tid för konsten.

Peter Almerud